onsdag 29 juni 2011

Telefonsamtal. . .

Måndag morgon 07.20 ringer min syster... orkar inte svara så jag låter det ringa klart. Det ringer igen! Hm, hon brukar inte ringa upp direkt efter så jag svarar denna gång

-och tur är det-

Hon låter lidande. Hon gråter och jag hör först inte vad hon säger
-Kan du hjälpa mig. J är på sjukhuset... Vem D? Nä, J... kan du hjälpa mig? Jag kommer inte upp!

Blir orolig och genast klarvaken! Vad har hänt? En olycka? Otäcka tankar for genom huvudet! Hon lugnar ner sig lite och jag hör att hon behöver hjälp från sängen. Hon har legat sedan 05-tiden och inte kunnat vända sig själv. Hon var nu orörlig och halva kroppen bort domnad... det tog henne 60 minuter att nå telefonen som fanns alldeles bakom henne. Hon har ONT! Innan vi lägger på så ber hon mig att ta med kofoten så jag kan ta mig in i huset...

Min syster har ordentliga ryggproblem med bla kotförslitningar som gör att hon inte kan ligga i samma ställning mer än ca 2-3 timmar. Hennes man väcker henne varje kväll och hjälper henne att vända sig eller ändra läge. Nu hade hon sovit ensam och legat på samma sida hela natten då hon inte förmådde att vända sig själv

Hon sa nu att hennes man är inlagd på sjukhuset sedan gårdagen och ingen annan kan hjälpa henne upp. Tur att bilen var hemma. Självklart kommer jag med detsamma

Jag väcker sonen och packar ner min mascara och ögonpenna. Vi hämtade kofoten och satte oss i bilen. Förklarade för honom vad som hänt och att vi ska bryta oss in i hennes hus då vi inte har någon nyckel och att hon inte kan öppna dörren åt oss då hon är sängliggande

Väl där och väl inne så skyndar vi oss upp. Sonen går in och ger henne en kram och sedan låter han oss vara själva.

Synen som möter mig är inte trevlig. Min stackars syster är så ledsen av smärta (och integritet). Hon brister i gråt då jag kramar om henne. Hon har blivit försvagad i hela hennes vänstra sida då hon legat still så länge, och kan därför inte röra sig särskilt mycket. Nästan ingenting! Jag hämtar ett lakan som jag tänkte lägga under henne för att på detta sätt kunna dra henne närmare sängkanten. Först får hon sina mediciner! Smärtan hon får då jag försiktigt viker lakanet under henne gör mig rädd!  

Herre jösses vad ont hon har. Hade aldrig kunnat föreställa mig detta trots att jag sett fragment av den verkligheten. 

Hon ber mig ta i! Bättre det går snabbt... Med van vändteknik får jag henne att komma över på sidan och lakanet är nu under. Snabbt för jag benen över sängkanten och hon får gråta en stund. Sittandes. Skönt!

Vi pratar lite. Hon förklarar och jag lyssnar! Min syster

Det tog oss ca 60 minuter att komma från sängen och in till hallen bredvid. En sträcka på ca: 8 meter. Först försökte hon gå hängande över mig med  en fot som inte gjorde som hon ville. Den gjorde ingenting alls... släpades bara i golvet och som alla vet behöver vi ju stöd från den ena foten för att lyfta den andra. Nä det här går inte! Vi klurar lite och tycker båda att det är bättre hon sitter på en stol och jag att drar försöker dra henne fram. En matta under gjorde susen. Från dörrposten till det andra rummet fanns ett berg att bestiga. En tröskel!

Väl över med båda fötterna fick hon försöka gå, med en ovillig vänsterfot och hängande över mig, några steg till en annan stol. En trästol fick agera "rollator". Det gick lite lättare men eftersom hennes vänstra hand också var kraftlös blev det tungt och jobbigt för oss båda. JAG HAR INTE HELLER SÅ STARK RYGG OCH ÄVEN JAG HAR RYGGPROBLEM. Ner för trappan tänkte jag INTE hjälpa henne nu, trots att hon först ville det. Bättre att vila här uppe. Låta medicinen verka och undertiden kunde vi äta lite frukost. Vill inte riskera att vi båda faller ner för trappan.

Där satt vi i nästan två timmar innan vi försiktigt tog oss ner de 16 trappsteg till våningen under oss. Sonen lekte med stora kusinens lego och var road av detta. Han åt frukost med oss och tog allt bra. Syster min blev sakta bättre och kunde lyfta foten lite då vi tog oss ner. Hon är trots allt stark då hon  tränar regelbundet.

HON VAR OCH ÄR SÅ DUKTIG MIN SYSTER! ÄLSKAR HENNE!

Vi var där från 08.00 till 13.00. Sonen hade en läkartid 13.45 så vi kunde inte stanna längre. Men innan vi åkte så fick han leta fram en krycka åt henne. Vi såg till att hon kunde klara sig själv. Hennes make skulle få permission och komma hem över natten. Jag kunde vara trygg och känna mig lugn. Nu var det bara sonens läkarbesök som oroade mig en aning...

2 kommentarer:

  1. Oj oj va jobbigt :( Tur att du och jonathan åkte dit för att hjälpa henne. Puss

    SvaraRadera
  2. Kära syster!
    Jag kan inte i ord tacka för den stora insats du gjorde för mig, men tror att du känner min uppskattning!!! Jag minns.. den första anblicken av dig o din son... jag sa med tårat ansikte o hjärtats gråt- VAD DUKTIGA NI ÄR...som lyckats att ta er in!!! Kramen från din son o dig gjorde ont men den var så go´ !!!Ord finns inte för allt, liksom de jag försökt använda för att få läkare att förstå problematiken o smärtorna jag har då jag vaknar på fel sida. Det går inte att beskriva, bara upplevas...
    En tanke som dök upp....
    hi hi, fel sida med dåligt humör, ja....det är faktiskt något jag hellre skulle lida av ;-)) Nåja... Jag ska en dag när allt lagt sig skriva av mig om den fruktansvärda upplevelsen den dagen jag oxå.
    Ett stort TACK för din upplevda dag!!! Det var intressant att få höra det hela från en annan synvinkel. HJÄRTANS HJÄRTANS KRAMAR, ÄLSKADE SYSTER !!! !!!

    SvaraRadera

Trevligt med en kommentar. Jag kikar så gärna tillbaka... Tack och välkommen åter